Jag sitter nu i tankar kring mig själv och även min roll som mamma.

Satt nyss med en familjebehandlare och hon förstår mig och ser det jag menar då jag berättar och pratar,och hon tycker jag är en bra mamma och ser min tanke kring mina barn och deras liv. Att jag är allt det jag med munnen säger,även till socialen.

Hon ser en väldig stor förändring sen hon börja träffa mig i februari och ser att jag vägrar hamna i det måendet igen.

Sen visst när man lever som en bipolär person så svänger mitt mående mycket men kommer att hinna se det i tid och kommer inte falla så djupt,har haft mina svägningar sen februari med men dom är långt ifrån vad dom har varit.

Jag känner mig trygg i min medicinering  och kommer bli bra då jag pratar mer med min psykolog med...

Jag älskar mina barn mer än livet själv och jag kommer att göra allt som krävs för att få dom att bo kvar här.

Jag kan inte förstå vem jag är i allt detta.

Jag har varit ärlig från början,lite för ärlig kanske men de är ju för jag vill att mina barn ska må bra och att jag får den hjälp jag behöver till dom iom att jag just nu är helt ensam då jag inte har mamma,pappa eller syskon som kan ställa upp.

Jag hoppas att socialen ger sig i det dom håller på med och inser att de är hjälp jag behöver och inte att barnen ska flyttas pga jag inte orkar.

Jag orkar,bara jag behöver avlastning så jag kan få andas ut ibland...

Det behöver alla föräldrar,oavsett om man är 2 eller 20 personer... man måste få en egen tid att andas och samla kraft.

Jag kommer och kämpa kämpa kämpa.....

Har inte detta gjort att jag rasat psykiskt vet jag inte vad som skulle göra det.... förutom att dom tar mina barn.

DÅ kommer jag rasa och då lever jag heller inte längre..