Jag kan inte förstå hur socialen inte kan förstå att jag har fått en bra medicin som hjälper emot min ångest och deprition,jag har provat alla mediciner som finns för min ångest men inget har hjälpt men ÄNTLIGEN efter flera år och en bra läkare som verkligen förstod så fick jag rätt.

Jag klarar nu gå ut på stan själv och klarar av att göra så mycket som jag för några månader skulle skratta åt om någon sa jag skulle göra det.

Jag har levt i så många år i ångestens fängelse så jag har inte trott att jag kunde leva bättre än vad jag gjorde.

Jag har försakat mycket pga att jag inte klarat gå ut i den mån som kanske jag borde gjort men jag har fixat det nu.

Jag gör allt och mycket mer för mina barn och vi går till stan och handlar kläder och annat tillsammans och vi har roligt tillsammans igen.

Jag behövde rasa ner till djupet för att verkligen få någon att förstå min sitvation.

Jag ville leva för mina barn,bli den mamma jag var inann jag blev sjuk och ville ge dom det bästa av mig.

Nu anser socialen att jag är så sjuk att jag inte klarar barnen men när jag verkligen var sjuk var det ingen som reagerade på mitt mående.

DÅ var jag bra för ingen sa något annat.

Det jag läst i utredningen vad människor kring mina barn har sagt om mig gör mig så förbannad för varför sa dom inget inann,då kanske jag vaknat upp tidigare.

Allt som står är så enormt dåligt och att mina barn går skitiga och luktar illa och att dom inte får allt som alla andra barn får.

En sak vet jag med hela mitt hjärta och själ,att även om jag mådde riktigt piss fick mina barn rena kläder och duschade varannan dag som nu..... jag har rutiner och dom har jag alltid föllt.

Jag var tvungen att ha rutiner pga min adhd och min ångest. Annars hade jag inte klarat av allt.

Jag har en son med adhd med och även han måste ha rutiner..

Jag har aldrig slagit mina barn,jag dricker inte sprit,jag drogar inte.. jag har bara min sjukdom..

Jag har inte fött mina barn för att dom ska få leva ett liv i plågor utan allt jag ger är hela mitt hjärta till dom och försöker göra dom till bra personer med vettiga tankar om livet.

Min son är en helt underbar kille,med mycket empati och helt enormt hjärta.

Han är inte som många andra ungdomar som är ute o röker,festar eller slåss..

Min mellan tös har sina utbrott men har ett hjärta av guld även hon.

Min lilla mini är en bus unge som älskar sin cykel o vattenpölar o har nära till skratt.

Hade det inte varit för min ångest jag haft så hade även jag haft massor i mitt liv..

MEN jag börjar leva mer o mer o snart ska jag förhoppningsvis börja skolan sen vet man inte vart livet tar vägen.

JAG HAR BÖRJAT LEVA................