Skulle bli en lugn dag med bara massa slö och slapp.

Blev en dag med städ och tvätt och massa tankar som far ang barnen och hur det kommer att bli för oss som familj.

Jag varnar för att be om hjälp.

Jag hade aldrig i hela mitt liv trott att det skulle bli som de blev,jag ville bara ha hjälp.

Jag har blivt synad in i minsta söm jag har av mitt liv.

Jag har blivit förnedrad och fått sitta med stans politiker som ska läsa mitt liv på några papper och bedömma mig som person.

Jag har aldrig slagit mina barn,jag har aldrig gjort dom illa eller kränkt dom.

Jag har alltid levt för mina barn och för att dom ska få så bra liv framåt som dom kan.

Min son trots sin adhd klarar skolan galant pga jag har kämpat till han ska få gå i mindre grupp i högstadiet och få en klass som kan se till hans behov av stöd.

Det säger socialen till han att de är dom som fixat de åt han.

Jag funderar ibland på om allt dom sagt om mig faktiskt stämmer men kan inte få det och gå ihop.

Alla mina vänner som känner mig säger att allt bara är så befängt och att socialen gör en stor cirkus av en liten myra.

Jag har själv haft en väldigt jobbig barndom med behandlingshem och övergrepp och det var de jag lovade mig själv att mina barn aldrig skulle få uppleva.

Dom skulle få leva i ett tryggt hem med en mamma som älskade dom.

Tyvärr levde jag även med min ångest och min bipolära sjukdom som gjort jag har förhindrats leva.

Jag har idag en grymt bra medicin som gör jag kan leva normalt men vågar nog inte än ropa hej och att jag litar inte riktigt än på att jag inte får tillbaka min ångest men har nu äntligen vågat börja planera min och min familjs framtid.

Jag vill börja skolan och läsa in det jag missat.

Jag vill böra jobba och gärna på ett hem för barn och ungdomar som har problem i hemmet.

Inget av detta har socialen fattat,att jag hatar när barn far illa.

Sen att jag kanske inte orkade med allt som jag brukade orka med en period nu pga ryggen paja och mitt mående sjönk dramatiskt då min man fick åka tillbaka till sitt hemland.

Det tar dom ingen notis om...

Att man faktiskt kan resa sig och inse att man måste orka för sina barns skull.

Att man lever faktiskt bara här och nu för en liten tid..

Att man kan vara en bra mamma trots man är sjuk bara man får rätt medicin.

Jag har fått rätt medicin nu efter många års provande av olika mediciner,allt från antidepp medicin till ep mediciner för att klara ångest och depritionen men inget har fungerat alls så bra.. har hela tiden fått tagit stesolid som bara gjort ångesten värre pga många års ätande av den.. den hjälper kortsiktigt.

Jag har idag min seroquel 200mg och mina retalina 2gånger 40mg om dagen och mår hur bra som helst.

Inann åt jag sömnmedicin,ångestmedicin,antidepresiva mediciner och retalinan.... och mått trots de skit...

Idag mår jag bra...

Men jag är en dålig mamma som inte klarar någonting.

Jag har skitiga illaluktande barn som mår så grymt dåligt över att bo hos mig.

Mina barn skrattar varje dag,dom leker,dom duschar,dom kramar mig,dom blir arga på mig och dom äter mat tillsammans  med mig.. dom går ut och leker med kompisar och dom rör sig mycket..

dom är som vilka andra barn som helst.

Dock när jag mådde dåligt perioden november 2011 till februari 2012 så var dom mer hemma och mer vakande över mig men inget som gör att dom for illa på det vis socialen vill få det till.

Dom fick mat,rena kläder och duschade och ibland var ute o lekte med vänner.. men kanske inte i samma utsträckning som nu.. men iaf.

Ja,man hinner mycket när man gör ingenting.

¨

Puss och kram på er!