Dagen började som vilken vanlig dag som helst,väckte ungar och gav frukost och fick iväg till skolor o dagis..

Jag gick hem och bara va och kollade på tv,min inre ro ville inte riktigt infinna sig,men försökte lugna ner mig och bad om de inte var en ångest attack på gång,hade en nervös känsla i kroppen.

Jag hade möte på min äldsta sons skola vid 13:50 och ville vara okej tills dess.. inte bra och komma dit med värsta ångesten direkt.

Jag gick in och duschade och gjorde mig i ordning men hade kvar känslan av något var på gång.

Väl på väg till mötet ser jag postbilen kommma och hjärtat hoppa i hundra knyck..

Jag visste de finns något där,något som har med framtiden och göra men hann inte vänta på den skulle komma till våran port för jag var redan sen till mötet.

På mötet var de bara positiva ord om min son och vi slog sedan följe hem,och vi tog med posten in.

Där i låg ett brev,ett brev jag väntat på sen 2oktober 2011 ska komma...

Jag öppnade det,all min räddsla och nervositet gjorde att jag knappt vågade titta på vad det stod....

men tillslut började jag läsa....

Det var från migrationsverket.......

Det stod.....

Min mans namn och att han hans ärende var klart,det stod även att han får komma hem igen....

Mitt hjärta stanna,jag har gått hela dagen med brevet i handen o läst och läst o läst... jag förstår vad som står men kan inte förstå det är sant.. detta är verkligheten nu.

Jag har levt i ett helvete sen han åkte med saknad,min ångest,mina bipolära svägningar i humöret och våndan av att kommer detta gå bra kommer han få komma hem.. det har varit mitt och barnens liv i så lång tid att jag kan inte förstå att nu är detta helvete över.... det är klart,färdigt,finito...

HAN FÅR KOMMA HEM..........................................................................

Mina barn är överlyckliga för nu har socialen ingenting mer och säga,dom har tryckt mycket på att jag är ensam med 3 barn och att pga min sjukdom inte klarar den stressen osv...

Nu är jag inte ensam..... Nu är vi 2 här hemma och min man hjälper mig med allt och lite till om de är behövligt..

Jag har tid på förvaltningsrätten den 28de juni och det är då min framtid med barnen kommer bestämmas,men nu är jag mer trygg än någonsin att jag kommer få behålla barnen,och att det kommer sluta bra.

Har en toppen advokat och väldigt goa underbara vänner som kommer ställa upp som vittnen om hur jag är som mamma och hur jag har varit under hela deras vänskap med mig...

Det kan inte sluta annat än bra.

Puss och kram från en lycklig mamma/fru